Smaka på barnfattigdom.

Jag har aldrig förstått det här med barnfattigdom. Hela tiden tänkt, vaddå? Vi lever i Sverige?! Inga barn svälter väl här?! 
Så naivt av mig.
Det kanske inte handlar om ren och skär svält.
Men det handlar om den standard vi har i vårat samhälle. Om trygghet. Om utanförskap. Om vård. Etc.
Det är nu ett tag sen jag insåg detta. 
Och jag älskar att vår kommun bestämt att skippa ex skolfotografering. För jag förstår ju varför. Jag ser ju oxå barnen som går i aningens för små kläder. Aningens för kall jacka. Lite väl slitna skor. Etc.
Och i fredags tog min dotter på 4.5 år mig till ett nytt plan av förståelse.
Jag ska berätta :
I torsdags hämtade jag tjejerna på förskolan som vanligt. Vi gick hem som vanligt. Vi gjorde allt annat som vanligt. Men Filippa hade denna dag med sig 3 st kort (som hon kallade det, jag skulle säga teckningar😊) det har hon med sig varje dag hem. Men jag märkte snabbt att dessa 3 kort var lite viktigare än vanligt. Hon satt länge vid köksbordet och ritade, klistrade, med stor omsorg och djupt engagemang. Hon pratade samtidigt om sina förskolepedagoger. Jag halvlyssnade och fortsatte med matlagningen.
På fredag morgon när jag och tjejerna klädde på oss för att ge oss iväg till förskolan, var Filippa mycket noga med att korten skulle med och de fick inte bli skadade/förstörda på väg till förskolan. Jag satte mig på knä framför henne och medans jag under hennes stränga bevakning packade ner korten försiktigt i min väska, så frågade jag. Vem ska få dem? Förskolepedagogerna. (Eller fröknarna som Filippa säger) varför då? Frågade jag. (Givetvis med intresse o nyfikenhet) för att de fick så mycket presenter igår, svarar min puff. Jaha? Av vem då? Undrade jag. Av alla andra barns föräldrar, svarade hon. 
Kniven i mitt hjärta. 
Många föräldrar hade fint givit pedagogerna julavslutningspresenter på torsdagen. Filippa hade sett detta och ville oxå stolt ge present. Så hon fixade själv. 
Här blir det dubbelt i mig. 
Jag tycker det är enastående att min coola unge fixar o gör fina presenter själv! Men vad de drev henne till det? Jag gissar att det handlar om att hon inte ville vara utanför, känna sig sämre etc. 
Jag förklarade för henne att idag skulle hon och isabell få ge paket oxå till sina fröknar. Pappa skulle ta med dem när han hämtade på eftermiddagen. Men de fantastiska korten skulle hon ju såklart ge ändå!
Vi köpte julavslutningspresenter till våra 6 pedagoger. Som vi uppskattar och är så trygga med. De 6 personer som vi litar på varje vardag. Såklart vill vi visa vår uppskattning. En uppskattning som vi har råd med.
Men alla föräldrar har inte det. Faktiskt. Och jag förstår det.
Filippa och Isabell lämnade stolta över paket på eftermiddagen, precis som "alla andra". På kvällen när vi pratade om paketutdelandet vid middagen och jag frågade hur det kändes (för jag påminner mig om att fråga hur saker känns, tror att det är utvecklande för att verbalt kunna utrycka känslor) så sa Filippa att det kändes bra och roligt, men att det inte kändes bra dagen innan.
Här kanske någon tänker, men vaddå? Det är inget tvång att ge! Sant. Elr. Men man behöver ju bara ge vad man kan! Kan ju baka nåt?! Sant. Elr. Det är inte rättvist i livet, det kan man inte skydda barn ifrån! Oxå sant. Elr. Vill du att man ska förbjuda det eller?!! Nej, det vill jag inte. Jag tycker det är fint o mysigt att ge uppskattning till de som är med våra barn så mycket, som tröstar, snyter, byter, lär och leker. Men hela saken hamnade i min 4.5 årings perspektiv, jag såg från hennes 110 cm långa värld. Och det är andra saker som är viktiga där. Icke att förringa. 
Jag vet inte hur, men jag önskar av hela mitt väsen att vi vuxna på alla sätt vi kan, får alla barn att känna sig med och aldrig uteslutna. 
Ibland känns verkligheten för tuff.
1 Lina:

skriven

Åh vad jag önskar att det hade räckt med teckningarna! Att du, som har råd, står upp för dem som inte har det. Att du, som har råd, visar de barn vars föräldrar inte har det, att gåvan och kärleken i den är det viktiga. Inte att det är en köpt present. Jag förstår din handling, men det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta för de barn och föräldrar som inte kan välja. Stå upp för dem! Och fröknarnas arbetsgivare kan ge dem julgåvor, som på de flesta arbetsplatser. Er gåva till dem är den tacksamhet ni visar dem varje dag för att de tar hand om era små. Kolla Fruktkampen på FB. Puss min vän ❤️

Svar: Helt sant!❤️👍😘
Magriffe Attack