8 år.

Det är januari. Varje januari händer det något med mig. Jag blir lite låg. Lite mer trött. Lite...ledsen. Funderar på livet, på ett annat sätt. Ett annat plan. Varje januari tänker jag att det handlar om mörkret. Men det gör det ju inte.
Jag går runt med någon slags anspänning....det byggs upp i mig. Mentalt lite tyngre. Fysiskt lite utmattande. Hela min kropp värjer sig. Omedvetet. Undermedvetet. 
Och sen trillar poletten ner.
Jag värjer mig för döden.  
Det är som att minnet i kroppen vrider på sig och bankar på. 
Det är snart på dagen 8 år sen min pappa dog. Det absolut värsta jag gått igenom i mitt liv. Den totala maktlösheten. Min uppfattning om maktlöshet förändrades efter pappas död. Ingen förhandling. Ingen kompromiss. Inget att ge för att få. Inga lösningar. Ingen återvändo. Villkorslöst och oåterkalleligt. Döden. Fanns inget i världen jag kunde ge eller göra. Gigantiskt och avgrundslikt. 
Jag såg någonstans en bild på en tatuering, en tjej som tatuerat in sin pappas tre sista hjärtslag. (Ni vet en sån där utskrift från sjukhuset, sånt där diagram? Eller vad heter det? EKG utskrift?) 
Jag har min tatuering på insidan av kroppen. Minnet sitter fast inne i mig. I min hand. Min arm. Mitt hjärta. Jag halvlåg på sängen bredvid min pappa. Jag höll i honom. Jag kände hans sista hjärtslag. Jag var med honom där och då.
Min pappa var mitt ankare. I mitt ibland stökig liv så var han en fast punkt. 
Han var en extrem man. Estet är ett för "litet" ord att beskriva honom med. Han var en explosion av känslor och hans uttryck var starkt. Han var en multikonstnär. Komplex och allt i ett. Han var svart eller vit. Av eller på. Inget var någonsin omöjligt. Det är svårt att beskriva honom. Han var så jobbig o så djävla bra! 
Jag tänker på honom varje dag. Vi pratar om honom här hemma säkert varannan dag. Jag sörjer att jan inte fick träffa Filippa och Isabell. Jag kan ju aldrig beskriva honom för dem. När både Filippa och Isabell föddes så hade jag med mig en bild på pappa, en speciell liten hjärtformade ram med en bild i. Jag fick den av honom nån gång, på skämt. Efter en av hans utställningar. Har alltid med den när vi åker någonstans. Som en skyddsängel. En gång fick jag en liten hjärtformad hjärtspegel av honom, så sa han :"när du tittar i den här så ska du tänka att pappa alltid älskar dig" 
Han uppmuntrade kreativitet. Han trodde på det. Han brydde sig inte om jag hade svart hår eller trasiga kläder eller syrrans rosa hår eller "mekanot" (som han kallade hennes piercing) han var nöjd om vi var lyckliga. Det räknades. 
Jag fick en verkstad av honom. En mindre silververkstad för hemmabruk. Det enda han krävde av mig var att jag lovade att aldrig sluta jobba med mina händer. Att aldrig sluta vara kreativ.  
Jag tar med mig det goda av hans föräldrarskap. 
En kort tid innan han dog så visste jag att det var nära. En kväll sköljde det över mig. Jag visste och kände att det snart skulle hända. En förberedelse gissar jag.
Jag förändrades efter hans död. Det tog tid. Jag var extremt matt. Sov massor. Och drömde mycket om honom. Har aldrig i mitt liv upplevt så starka verkliga drömmar innan eller efter den tiden. En natt drömde jag och min syster mycket lika drömmar. Jag tror att jag "gjorde upp" med honom. Var vansinnigt arg på att han lämnade mig. 
Exakt ett år efter hans död befann jag mig i kaotisk tid i mitt liv. Och på hans årsdag tog jag ett beslut att bli vuxen på riktigt. Att ta hand om mig själv. Se till att jag har det bra i livet. Jag tänkte att han "vände sig i graven" av att jag var så olycklig. Och om jag inte kunde förändra för min egen skull, så skulle jag göra det för hans skull. Fake it until you make it. Det var något gott som kom ur det.
Visst låter det konstigt? Men så är det. Jag väljer att se det så. 
Jag kommer att tända ljus vid den lilla hjärtramen med hans bild i år igen, precis som alla år. Fina pappa. Jag älskar dig högt och saknar dig. Du är ständigt närvarande. 





Lite gamla bilder.

Kollar igenom lite gamla bilder. Just nu vill jag stanna tiden! Mina bebisar växer ifrån mig!!! De är nu lite mer än 1.5 och 3.5 år! Hahaha!! Ja....jag har en SÅN dag.

















Hur gör ni?

Hur gör alla? Hur får ni ihop det? Alltså vardag? Lämna, jobba, hämta, laga mat, städa, tvätta, natta, vila, träna, sova, umgås, slappa, njuta, fixa, göra det ni vill, bry sig, resa, styra upp, styra rätt, gråta, shoppa, finnas, bädda, byta sängkläder, damma, leka, tänka, vara kreativa, lyssna, läsa, må, fila naglarna, fixa fötterna, dansa, vika kläder, dricka vin, baka, ha middagskalas.?
Antar att jag får lov att fokusera på några grejer.....olika varje dag kanske. Kanske bara välja några grejer som är viktiga.
Nu är det bara två veckor kvar till semester. Då blir det klart fokus på enbart familj. Min fina man och hans goda familj. Mina goda lugna svärföräldrar, min fina svägerska och hennes bra man, och deras gosiga små fina flickor. Våra älskade ungars kusiner. 4 st lintotts kusiner i solen, i poolen. Filippa kryssar i sin bamsekalender, räknar ner dagarna tills hon ska få flyga med sin älskade jämnåriga kusin och bästa vän. Äventyr! Våra små goda kärleksfyllda piff och puff! Godfokus kan man säga. Jag gillar snön och idag har vi åkt pulka. Men just nu känns sol som nr 1 på önskelistan! Det blir bra med sol, piff o puff har tyvärr ärvt min hud....torr. Och åt eksemhållet.....ber till Gud att de ska slippa eksem! Själv har det börjat blossa upp runt ögonen igen på mig. Slutade detoxen. Förstår ju att eksemen blossade upp när massa slagg ska ut. Men jag orkar inte med eksem!! Är så trött på att vara fnöske! Sårigt fnöske. Har ju haft så illa eksem att jag fått äta penicilinkur några gånger i livet. Senast var när Isabell var nyfödd. Atopiska eksem hos vuxna sätter sig gärna på händer, runt munnen och ögonen. Där man absolut helst vill ha eksem! Gah!

Pulkabacken idag. Älskar Sumpan!
Cool kids.
Not so cool mamma.
Runda på stan.
En fin unge.
En tjej som fått sitt första pass.
En panda i en hiss.
Två djur.
En önskedröm för en treåring som slutat med napp.
En sockerbit.
Ett par små skor som jag med sorg i hjärtat måste passa vidare. Urvuxna.

Är så imponerad av Filippa. Hon är så duktig! Kanske är det helt naturligt och inga konstigheter, vad vet jag? Har ju aldrig haft en 3.5 åring förut. Men i lördags promenerade vi till tunnelbanan (eller, Isabell åkte vagn) vi åkte in till stan, gick i affärer, fikade, åt lunch, vandrade runt på nk. Vi träffade skånefamilj på besök. Filippa gick hela tiden. Inte ett pip om att åka vagn. Inte ett ljud om att det var jobbigt eller tråkigt. Hon är så härlig! Så positiv o nyfiken. Vi åkte vid 11 och var hemma igen vid 15. När vi kom hem var hon trött men ändå vid gott mod. På kvällen när jag nattade henne, lägger hon sina händer på mina kinder "mamma, jag älskar dig på hela jordklotet!" Dog kärleksdöden. Värt "ring of fire" tusen gånger om.
Over and out.

Rensa eller samla.

Jag väljer rensa. Elr....ialfl litegranna.
Inser att flickornas garderob behöver en rejäl genomgång. Är så klurigt bara med storlekarna. Vissa kläder har Filippa vuxit ur, men Isabell kan snart ha dem. Känns dumt att packa ner o lägga undan för att snart ta fram och packa upp igen?! Men det som Isabell vuxit ur kan ju göras av med förstås. 
Övrigt så börjar jag en detox imorrn... 20 dagar. Perfekt o göra av med lite "skräp" innan Kanarieöarna. Rensa är bra. Detox blir säkert jobbig, men nyttigt. Handlar bara om beslut o sen stå fast i det. Rensa flickornas kläder är svårare. Blir så löjligt nostalgisk. 






Egen stil elr smak. Inspireras eller kopiera.

Att ha sin egen stil, sin egen smak. Vi påverkas ju alla av det som är inne, rätt för stunden. Mode. Mer eller mindre. Oavsett vad vi vill eller tror. Men man kan ju ändå ha sin egen stil, en typ eller gren, årtionde man alltid gillar. Jag inspireras hela tiden, av många olika. Men att inspireras betyder inte att jag köper exakt lika. Jag vill inte kopiera någon annans stil rakt av. Har ju fortfarande min egna smak, det som är min stil. Präglat av min uppväxt såklart. Mina intryck.
Detta gäller ju allt.
Jag har mött människor som kopierar, rakt av Och kallar det för att inspireras. Tråkigt. O lite sorgligt, som att inte ha någon egen smak, egen stil, tomt lixom.
Vi har köpt en lägenhet! Japp.
Inflyttning i feb -15. I Annedal i Bromma. 97 kvm, fyra rum. Egen liten uteplats. Imorgon får vi veta om hinner göra tillval. Hoppas!!!! Så nu drömmer jag givetvis om hur vi ska inreda. Men det hänger lite på tillvalen oxå. Jag dör nästan lite om jag inte får svart vit rutigt golv i badrummen! ÄLSKAR svart vit rutigt golv. I kök och badrum. Fast i vår nya lght vill jag bara ha i badrummet och toaletten. Nu känns tjejerna så pass stora att jag kan börja bry mig lite mer om hur vi ska inreda igen. Woho! Gör små inspirationskollage till mig själv. Får se vad som blir kvar om ett år.