Utredning fortsätter...

Ordet utredning får mig ibland att känna mig som nåt slags....."case". På ett oskönt sätt.
En akt i en hög av akter och papper. En i mängden. 
Och det är ju så. Hos de som gör utredningen är jag ju ett case och de har en akt på mig, bland många andra case och akter.
Det är tydligen komplicerat att göra en adhd-utredning på en vuxen som anses "kapabel". Jag är lixom inte så snurrig att jag inte klarat hem, familj, jobb. Anses funktionell i de medicinska ögonen. 
Så de utreder vidare. Med interjuver av nära o kära. 
Min enda önskan är att bli mer....."jämn". Att kunna fördela min energi lite mer balanserat. Klurigt att förklara. Och så önskar jag ju såklart att min hjärna hade en off-knapp. Det är ALDRIG Lungt i mitt huvud. Har ALLTID saker på gång, eller önskningar, idéer, mål, projekt, etc etc. Ibland blir det verklighet, men många gånger har jag "slösat" otrolig tankeverksamhet på något som bara stannat kvar i mitt huvud och sen bleknar bort för att ge plats åt 1000 nya tankar o idéer. Hittills av mina 38 år är silvret mitt bästa knep för avkoppling. Att vara still rent fysiskt och koppla av är en ren omöjlighet för mig. Precis som att "det ena måste vara igång för att koppla av det andra" om jag ska lyckas koppla av hjärnan, så måste jag göra något fysiskt, och om kroppen ska vara still så måste hjärnan gå på i 200. Fast det första är lättare o skönare. 
Jag önskar av hela min kropp att kunna sakta ner, stanna upp o bara andas. Lite mer o lite oftare.
Kommentarer om yoga, mindfullness, meditation a la sitta rakt upp och ner, undanbedes. Its not for me. For sure.
Over and out.