Onaturligt.

Just nu är hela min lilla familj i en fas av förändring. Det är "rocky road", glädje och tårar. 
Jag börjar skolan nästa vecka. Student igen vid nästan 40 års ålder. Omställning? Oh yes. Roligt? Finns inte ord. Läskigt? Jaaaaa.....allra helst som det är något kreativt, som inte garranterar ett direkt välbetalt jobb.
Våra döttrar har börjat ny förskola. De tycker om det. Men äldsta dottern är medveten på ett annat plan. Hon saknar sina vänner och sin gamla förskola. 
Tycker det är oerhört tufft att vända och gå när hon gråter vid lämning. Det är så onaturligt att som förälder GÅ när ens barn gråter. 
Mitt hjärta skrumpnar och tusen frågor om livet och vad som är viktigt, på riktigt, rullar in.
I dessa stunder önskar jag att min hjärna kunde sakta ner och min känslighet kunde dämpas.
Mitt perspektiv blir lixom så stort. På ett jobbigt sätt.
Vad är det för samhälle vi byggt?
Så onaturligt byggt på nåt vis. 
Vi behöver lämna iväg våra barn för att jobba och tjäna pengar, så att vi kan bo och äta. Fast jorden är full av material att bygga hus och full av mat? VEM äger jorden lixom? Och vad f*n betyder pengar? Vi snurrar runt på en liten jord i rymden, och hetsar på om att lämna iväg våra små, för att vi MÅSTE? 
Nån galen struktur som betyder nada....i rymden. I det perspektivet så tycker jag att vi är icke ödmjuka, vilsna och tror oss vara mer än vad vi är. 
Vi sneseglar och är helt lost un space.
Snälla hjärna! Låt mig bry mig om och fundera på något annat!