Familjemys? eller?

Så.
Nu är ledigheten med hela familjen över. Tre veckor.
Tre veckor av mycket blandad karaktär.
Imorgon är dagen jag, vi längtat efter här.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar min familj mer än jag skulle kunna beskriva i ord. Jag är oändligt tacksam för min snygga, smarta, otroliga man. Kärlek av rang. Våra fina barn, döttrar är något i särklass. Skarpa, smarta, roliga, friska, pigga (förbannat pigga) och de bästa på alla sätt och vis.
Men fy f*n vad det INTE är semester att vara hemma tillsammans 24-7 i tre veckor. 
"familjemys".......eh? Inte hela tiden kan jag upplysa er om. Det är någon som konstant vill något! Någon vill ha ren blöja, dricka vatten, äta en banan, leka med dig, inte klä på sig, byta kläder, laga en leksak, köpa en leksak, berätta något, pärla pärlhalsband, bygga lego, se en film för 387:e gången (tv:n har varit kidnappad i tre veckor av disney. frost/lejonkungen) Någon ska på toa akut JUST när du satt dig för att snabbkissa. en vill inte duscha, en annan vill inte sova, för att sen gå upp 05.30. Maten är äcklig, strumporna i fel färg, vantarna för knöliga, mössan för varm, äpplet är inte skalat, flätan sitter fel med fel gummisnodd i. En är rastlös och roar sig med att reta en övertrött (som inte själv fattar att den är trött) samma leksak som legat längst ner i en bortglömd låda är helt plötsligt den absolut ROLIGASTE leksaken i hela det överfulla barnrummet.  (DRAMA) En vill åka pulka på asfalt och vägrar gå. Och ibland kan en helt plötsligt inte gå alls?!  Ja, ni fattar?!
Det är så otroligt mycket med små barn. Hela tiden. Jämt.
Jag har ibland funderat på om det är något med mig? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt? Är jag lite klen? Olämplig som mamma? Inte tacksam? Inte byggd av bullmamma material?
Bullmamma material är jag inte, det vet jag. Men har förstått att det ÄR inte bara jag som tycker att det är jobbigt (bitvis) det är bara det att det inte pratas om det. Det är lite "fult" nästan att tycka att det är jobbigt. Såg en förälder i ett socialt forum, som yppade detta och hen överöstes med tips och råd om hur du "borde vara", hur "du borde" se på saken, vad föräldrarskap innebär etc. Och såklart, "var tacksam att...." 
Säkert är detta i peppande, hjälpande anda. 
Själv kommenterade jag med något igenkännande och en glad gubbe. Fick skratt tillbaka.
Jag tror att det behövs. Lite mindre präktigt allvar och lite mer igenkännande skratt och humor. Oftast behöver en bara höra att en inte är ensam, få ta del av en annan förälders galna, trötta, inte-alltid-perfekta-vardags-historia. 
Vardagskärlek. Dela med er.
Så, jag tycker det ska bli skönt imorgon. Rutiner, kissa färdigt, tänka klart lite tankar och dricka varmt kaffe i egen takt.
Välkommen vardag 2015! i ärlighetens namn!
Hakuna matata och let it go på er!
 
Filippa, Isabell och kusin Elvira. Tjejer som inte ger sig.