#5min5maj


#5min5maj

Jag är född i mitten av 70-talet, närmar mig 40 år. Eller, trettiotio som det heter nu. Jag ät gift med den finaste mannen i världen, vi har två fina barn. F som närmar sig 5 år och I som närmar sig 3 år.

Det jag ska berätta om är mig. Det jag gått igenom, och fortfarande går igenom. 

Det finns tusen trådar att dra i i min historia, men jag kommer nysta upp en för er, annars blir det för mycket. Även fast alla trådar hänger ihop, är hopknölade i samma nystan, så lämnar vi några trådar hängandes. Fokus på en tråd här. Så gott det går. 

Jag är en vanlig tvåbarns mamma. Boendes utanför sthlm city. När barnen kom flyttade vi från pulsen inne i stan, ut till en lugn närförort. vi har lite mindre än 2 år mellan våra tjejer. Världens finaste tjejer.

Jag är uppvuxen i en närförort till sthlm, och i innerstan. Ganska vanlig uppväxt, skilsmässobarn, nya extra föräldrar, halvsyskon, flyttat en del etc. I min uppväxt finns en del tårar att dra i, nysta upp, men jag lämnar det nu, inte det jag ska berätta om. 

Mina föräldrar är födda på 40 och 50-talet. Deras mantra har alltid varit, ”det går över tills du gifter dig”, ”bit ihop”, ”det finns dem som har det värre”, och den bästa……”upp och nicka sockerdricka” ?! Jag får rysningar. Och trots att jag får rysningar av dessa ”slogans” så hör jag ibland mig själv säga någon av dessa till mina tjejer! Är jag galen?!!! Ja, ibland tror jag det. Och jag har trott det, verkligen, på riktigt.

Jag vill att när du läser detta, så ska du ha i bakhuvudet att detta är min sanning, min verklighet, grundad på mina erfarenheter, upplevt ur mitt perspektiv, med mina referenser. Alla har vi olika utgångslägen, och olika temperament.

Jag är övertygad om att om du och jag tittar på samma klarblå himmel, så kommer vi att se olika klarblå färg. För vem äger den sanna färgen klarblå?

 

Jag är snart trettiotio och blev sjuk. Ordentligt sjuk. Utmattningssyndrom med djup depression. Jag har just avslutat min utredning om ADHD.

 

Innan jag blev mamma så levde jag ett ganska klassiskt ”ung-vuxen-i-city-liv” skulle jag säga. Lägenhet mitt i centrala sthlm, jobbade mycket, aw, vänner, middagar, stora fester, fika på stan. Livet var ganska gott. Vuxen och fri. Bra boende, tjänar egna pengar som jag själv fick lägga på vad jag ville. Skulle säga att ung-vuxen är bästa tiden. 

Jag jobbade med människor och service kan vi säga. Många av mina vänner var/är inom samma bransch. Och jag har genom åren märkt att de flesta 70-talister har en ganska genomgående gemensam inställning, kortfattat ”work hard and earn your place”. Jag gillar det tänket. Sätter inte så många hinder på hur långt du kan nå av egen maskin.

Själv kom jag in i branschen som 20-åring, helt oerfaren och utan utbildning. Jag har under åren provat på andra saker och utbildat mig inom andra områden, men det är andra trådar vi lämnar.

Jag har defenetivt ”worked hard and earned my place”. Jag är ett levande exempel på att du kan jobba till dig position. Och roligt har det varit. Erfarenhet väger tungt. Om du använder den.

När jag till slut slutade fungera i maj 2014, var jag med i ledningsgruppen på mitt arbete.

Måste tillägga att jag aldrig strävat efter en högre position. Jag har bara alltid gillat att lära mig mer (utom i skolan) lärt mig fort och tröttnat, alltid velat vidare, alltid ett sug efter att förstå och veta mer, bli bättre, fort. Och alltid intresserat mig för hur andra tänker, agerar, fungerar och varför. MEN, det är bara sånt som intresserar mig som jag lär mig fort. (återkommer till det)

Jag vill understryka att jag inte tror att mitt jobb gjorde mig sjuk. Utan snarare min okunskap om mig själv. Jag föddes lixom som ett runt garnnystan, som jag i hela mitt liv tryckt ner i  nån slags fyrkantig box. Alltid varit trångt och känts obekvämt. fel. Men har aldrig förstått vad som varit fel? aldrig hittat felet? det som skaver. Alla är ju boxar?!

 

Som barn var jag oerhört fantasifull och kreativ. Dramatisk och känslig är ord jag matats med så länge jag minns. Jämt. ” Du är såååå dramatisk!”, ”Åhhh! du är såååå känslig! upp och nicka sockerdricka!” !  Skolan var hemsk redan från 1:a klass, avskydde att sitta still, läsa högt, och räkna! Absolut värsta ämnet! Vem kom på att man ska ha matte i skolan!!??!

Skolan var ett sånt problem att i mellanstadiet blev min mamma och styvfar inkallade på ett specialmöte, där man i stort sett ifrågasatte min intelligens. Jag var 11 år då. Har alltid trott att jag är lite mer korkad än alla andra.

 

Vi lämnar skolan ett tag och fortsätter i ung-vuxen.

Innerstan, jobba, fika, aw. Precis, där var vi.

2008-2009 jobbade jag 40 tim veckan, vanlig heltidstjänst. Med plus och minus komp. Dock så jobbade min hjärna dygnet runt. exakt dygnet runt. Jag sov, åt, levde jobb. Ständigt ett problemlösande  min hjärna. Så funkar min hjärna. Den är aldrig avstäng. Aldrig.

Jag har alltid sovit dåligt, oroligt med många uppvaknanden. Men nu blev det värre och värre. Och jag var så vansinnigt trött! Kunde sova som en avsvimmad i 15 timmar och ändå vara helt knäckt efteråt. Många sa, ”du sover för mycket, därför är du trött!” kanske är så tänkte jag och knaprade uppiggande örter från hälsokosten, och nattsömnen blev ännu mer störd. Men det var ju bara att bita ihop, sen när värsta tiden på jobbet lagt sig skulle jag varva ner och vila, sen när det blev helg, då skulle jag sova……det var mycket ”sen”.

Jag började få ont i kroppen. När jag vaknade på mornarna så kom jag nästan inte upp ur sängen, framförallt hade jag ont i fötter och smalben/vader. Stel som en gammal person. Tänkte att det berodde på att jag var så otränad. Började träna. Började äta nyttigt enligt vikt väktarnas program. Gick inte ner ett gram. Stelheten blev värre. Tröttheten var konstant. Jag började få infektioner. Halsfluss och urinvägsinfektion om vartannat. Åt penicillin JÄMT. Jag var så ofta och mycket sjuk att min chef började reagera. Och jag gick många gånger till jobbet fast jag inte borde. Jag förbannade mig själv ständigt! VARFÖR var jag så klen!?? så känslig!!! DÅLIGT!!! Varför gjorde inte min kropp som JAG ville!!!

Jag insåg till slut att jag behövde hjälp.

Fick komma till en kinesolog. Han sätter akupunktur, och jobbar med akupressur. Jag åt massa kosttillskott, magnesium, b-vitamin etc. Jag slutade på hans inrådan att träna och bokade in tupplurer och vilor. Jag låg på spikmatta. Han förklarade att min binjure var utmattad, att stressnivån i min kropp var extremt hög och att jag aldrig ”kom ner”. 

När jag ser tillbaka på det idag så förstår jag att jag var utmattad redan då. 2009. men det skulle ta några år till innan jag kapitulerade.

 

Jag mådde sakta bättre. Och vet ni vad som händ då?

Det mest fantastiska någonsin! Jag blev gravid!!!

Ganska kort in i graviditeten blev jag heltidssjukskriven. Hormonell migrän från underjorden. Jäkla  mig! Så känslig!!!! Typiskt! DÅLIGT! Eftersom jag är så KÄNSLIG, även för hormoner, så fick jag ju extrem foglossning såklart. 

 

Jag förberedde mig till max. ALLT var det bästa för vår bebis. Allt ”by the book”. Innerstadsfamiljen med en förbeställd bugaboo all black som födde på bb-sthlm och gick profylaxkurs, gravidyoga, helammade, lagade hemlagad ekologisk ångkokt bebismat, babysim med båda föräldrarna……and so on……..

Jag var helt uppe i min min goa unge. Petnoga och korrekt. (Eller manisk och rädd?)

Att bli mamma förändrade såklart massor…..

Här ser jag (nu i efterhand) att det rubbade min struktur enormt. För jag är en slags dubbelnatur. Otroligt slarvig, ostrukturerad (charmigt bohem, ehhhh) samtidigt som jag måste ha struktur, rutiner, gillar ”tetris-system”. Jag är spontan och lite ”galen”, modig och tuff. Samtidigt som jag ogillar förändringar och är rädd. Prova det med en hjärna som ”går” i 190 dygnet runt, och en nyfödd bebis, krydda med en extremt känslighet för hormoner. Hahahaha!!!

 

Ok, ni fattar. Några av er tror jag faktiskt känner igen er. För jag är så övertygad om att jag är långt ifrån ensam.

 

Nu flyttar vi från innerstan och ung-vuxen-i-stan-livet. Vi flyttar till en skön lugn närförort.

Strax innan F blir ett år, så upptäcker vi att jag är gravid igen! Vilken trisslott!!! 

Precis när jag slutade amma F helt, strax innan 1 års ålder, så finns det några trådar om smärta i kroppen som kom tillbaka, då man faktiskt misstänkte att det rörde sig om fibromylagi. Behandling skulle påbörjas, men jag blev ju gravid igen. Men vi lämnar den tråden där.

 

Graviditeten med I var hemsk. Jag fick foglossning på en gång. Jag veeeet att det sägs att man inte kan få det så tidigt. Men jag fick det. Antagligen för att jag ammat F till ett års ålder och då läker inte fogarna, så jag var ju ”oläkt” när jag blev gravid igen. Den här foglossningen var sänd från samma mörka håla som hormonell migrän kan jag säga.

Typiskt känsliga mig! Alltid nåt problem med mig! Alltid ont någonstans! nåt som inte är bra eller funkar! Dramatisk!!! eller….bara ett runt garnnystan nertryckt i en fyrkantig box?…

 

Vår I kom. Direkt när jag fick henne i mina armar så visste jag. Den här tjejen är speciell. Hon är annorlunda. Hon har en extrem känslighet. Hon är som jag.

Pling.

Jag kan inte förklara det på bättre sätt. Jag föddes med en känslighet. Alla känslor känns så starkt. ALLA känslor. Jag absorberar personer runt mig, känner deras känslor. Jag är totalt hudlös. En film med olyckligt slut kan söka mig i en vecka utan problem. Det fastnar, i mig. Jag har ingen hud, inget skydd. Jag kan inte ”stänga av”, eller ”lägga locket på”, eller ”släppa”.  När jag blir glad över något, kan jag bli så lycklig att det känns rent fysiskt. Hela magen fylls av elektricitet, det vibrerar i hela mig och känns som att jag ska explodera. Jag vill ronja-skrika vårskrik och krama alla jag ser! I mitt huvud dansar jag gatan fram i en musikal. Så. På kvällen är jag helt tömd, utmattad och kan knappt röra mig, och svarar knappt på tilltal, för jag orkar inte, finns ingen energi kvar lixom. Det här är ju oerhört fantastiskt! Men oxå extremt slitsamt! som en berg o dalbana varje dag, hela tiden jämt.

 

När I kom så förstod jag något, inne i mig, långt bak i huvudet. Jag är hon, och hon är jag. En känslig person. Fantastisk egenskap om man tar hand om det. Därför ryser jag när jag hör mig själv säga till henne (eller F) ”asch, var inte så känslig”, ”upp och nicka sockerdricka” eller något annat korkat. Min högsta önskan är att de ska få vara exakt den form som de behöver vara.

Inga runda nystan nedtryckta i fyrkantiga boxar inte.

I hade kolik. Jag hade mjölkstockning från samma ställe som migränen och foglossningen. Hela tiden hemma med I är en annan tråd som vi lämnar. Den sammanfattas : Att få två barn hyfsat tätt är en välsignelse och ett litet helvete. Mitt stresspåslag var konstant. Och jag är fortfarande allergisk mot nyfödda som skriker. Nu pratar vi allergi, som i ”stresspåslag-för-jag-kan-inte-hjälpa-mitt-barn-som-skriker-konstant-av-kolik-och-jag-känner-mig-värdelös-och-hjälplös-som-mamma”

Vid 4 månaders ålder släppte det. Jag slutade amma henne helt när hon var 5 mån. Dock har jag fortfarande kvar mjölk i boobsen, så pass att det läcker i tid och otid. (I blir snart 3 år)

 

Efter föräldrarledigheten var jag supertaggad på att börja jobba igen! Jag längtade efter att vara ”vuxen”! Dricka varmt kaffe, äta lunch i ett svep, prata om annat än nya tänder, blöjor och sömnlösa nätter. Vara i ett annat sammanhang än bara mamma.

Jag började jobba igen sensommar/höst 2013. Jag var så säker på att jag inte skulle dyka så djupt i mitt jobb. Jag jobbade 100%, tränade, åt hälsosamt, hämtade/lämnade på förskolan, hade middagar på för och med vänner och familj på helgerna, städade, tvättade, umgicks med min man, slutade träna, svarade på jobbmail på kvällen, slutade hänga så mycket med familj och vänner på helgen, bet ihop, sov mest, slarvade med maten, började röka en cigg då och då, var irriterad, stressade vid lämning/hämtning, gick upp i vikt, jobbade över, funderade på jobbet på nätterna, var hela tiden arg.

 

Jag kände mig konstant otillräcklig. Ständigt dåligt samvete. Jag räckte inte till hemma, till mina flickor, till min man. Jag räckte inte till på mitt arbete, mer ansvar, större ansvar, för andra, för företaget. ledande roll. Vara en förebild. 

 

Ett välbekant mantra snurrade i mitt huvud ”sen, när det lugnat sig lite på jobbet”, ”sen, när helgen kommer”, ”sen, när vi har semester tillsammans”….

Tidig vår, slutet på vintern, åkte vi utomlands. Jag blev jättesjuk! Akut inflammation i magmunnen, med eventuellt början på magsår. Smärta, hög feber och starka mediciner. Låg till sängs mer än halva veckan. Så mycket för mitt ”sen”.

Nu gick det snabbt.

Efter bara någon månad hemma igen så kom den otroliga tröttheten tillbaka. Kraftlös. Jag somnade på bussen med barnen bredvid mig. Den otrolig ångest och skam jag kände när det hände! Och rädsla!!! Jag, deras mamma, som ska skydda och ta hand om dem! SOMNAR på en SL-buss när jag har dem med mig?! De var då nästan 2 och 4 år. Vad som helst hade kunnat hända!

Jag fick svårt att höra vad folk sa till mig, mina kollegor kunde upprepa samma enkla mening 3-4 gånger, jag hörde att de pratade, men jag förstod inte orden. Fick inte ihop det i mitt huvud. Jag fick frossa och kraftigt ökad värmekänsla i kroppen, utan att ha feber. Stel i kroppen igen på morgonen. Kände mig ofta darrig och svag och vaknade nästan alltid med huvudvärk. 

Jag kände mig fångad. Visste innerst inne att det här var fel, ohållbart. Men kunde inte se klart. Ville inte se klart.

Jag var så irritabel och lättantändlig att min man ställde klockan och gick upp tidigare än mig för att se till att saker jag alltid letade efter på morgonen(nycklar, plånbok etc.) fanns på plats. Annars fullkomligt exploderade jag.

Om jag tog vab, så jobbade jag hemifrån. Alltid tillgänglig, dygnet runt alla dagar i veckan, på mobil och mail. I slutet släpade jag till och med med min stora flicka till jobbet när hon var sjuk, istället för att ta vab. Något jag skäms oerhört för idag. Eller, skäms…..snarare sörjer. Hur kunde jag inte låta henne bara få vara liten och sjuk och ligga nära sin mamma och känna sig varm, trygg och ompysslad?! så galet galet. Jag vet en annan gång när jag ändå tog vab hemma med stora dottern, och de ringer från förskolan och ber mig hämta yngsta dottern för hon blev också sjuk. Jag irrade runt i trosor hemma, blev så stressad att jag inte kunde prioritera alls. Till slut hittar jag mig själv naken i badrummet skurandes toaletten och i hallen står stora dottern fullt påklädd och redo att gå. Jag hade alltså klätt på henne, men klätt av mig själv, och börjat skura?! Ingenting funkade.

 

Bit ihop. upp och nicka sockerdricka.

 

Ni förstår ju själva att det inte höll. Att jag totalt rasade ihop. 

Jag satt hos företagsläkaren och bara grinade. Eller satt? Jag orkade inte ens sitta upp, så jag halvlåg/hängde i nån slags pås-ställning i hennes stol. Hon ville sjukskriva mig i 2 veckor. Jag höll på att tuppa av. 2 veckor borta från jobbet??? Förstår hon inte vad det innebär????

Jag fick göra en självskattnings formulär hos henne, för att scanna av depression och ångest.

Jag skrattade för mig själv av frågorna. Det var så mycket som jag trodde var naturligt tillstånd, som jag där och då förstod inte var så bra.

Mina poäng på de där självskattningarna slog i taket, eller botten, eller hur man ska säga. Svår depression och kraftig ångest. Just där och då önskade jag så mycket att jag kunde brutit benet, ellr fått en hjärtinfarkt, eller cancer. Något som syns. Som är accepterat. För i min värld (då) det som inte syns, finns inte och handlar bara om att man är klen, känslig och dramatisk. BIT IHOP OCH DRICK EN SOCKERDRICKA. eller hur var det nu?

Min sjukskrivning förlängdes och förlängdes, jag fick antideppresiv medicin.

De första månaderna sov jag dygnet runt. För att orka hämta barnen på förskolan och vara med dem några timmar innan de skulle sova. Jag kunde inte steka fiskpinnar, koka potatis och hantera att I ville ha ett glas mjölk, samtidigt. Då blev det kaos och jag blev paralyserad. Jag kunde inte gå och handla själv, för då visste jag inte vad jag skulle handla, eller hittade inte ut från affären. Många gånger har jag ringt min man innan paniken bryter ut, och han har kunnat prata mig igenom krisen. Min hjärna hade fullkomligt lagt av. Det var också lång tid som jag kände mig så skamfylld inför jobbet, vänner, familj. Dramaqueen var i farten igen. Ni vet, hon den känsliga. Så arg, besviken på mig själv. Ett djupt självförakt. En stark längtan att dö.

 

Det var en sån allvarlig depression att de helst ville lägga in mig. Jag kunde inte se att jag fyllde någon som helst funktion, eller tillförde någon något alls. Inte ens mina fina flickor.

På min yngsta dotters tvåårsdag ville jag hänga mig. Det enda som hindrade mig var att det skulle vara elakt för att det skulle ta fokus från henne på hennes födelsedag. Jag var i så dåligt skick. Jag blir oerhört berörd när jag skriver om det idag. För det är trots allt inte mer än cirka ett år sen. 

Jag tänkte att det skulle vara bättre för dem om jag försvann, så kunde min man träffa en ny mamma till dem, som kunde ge dem allt det där som de behöver. De skulle inte sakna mig och jag skulle inte hinna gjort så stor ”skada” på dem. Detta var min sanning. Då. Jag kände trygghet i att jag hade makten att avsluta mitt liv, precis när jag ville. Och viljan kunde komma starkt och plötsligt, nästan impulsivt. Det är den impulsiva som är farlig har jag fått förstå nu.

Jag blev inte bättre. 

Mitt i min dvala dök en gammal vän upp. Hon delade med sig av sina erfarenheter och vad hon gått igenom de senaste åren när vi inte haft så mycket kontakt. Jag fick gåshud och rös när hon berättade. Jag förstod hennes ord EXAKT, och hon förstod mig. Vi kunde skratta åt det mörka och en viss lättnad av att bli förstådd infann sig. Det gav mig lite kraft. Hon hade fått en diagnos. Detta fick mig att tänka till. Visst hade jag varit deprimerad förut, visst hade jag haft kontakt med psyk. Jag begärde ut min gamla journaler. Från början av 2000 kunde jag se, utmattning, depression, avslutad samtalskontakt, om vartannat. Såhär ska man väl inte ha det? Nån slags bergodalbana?

Jag ringde min företagsläkare (som redan gett på förslag att remittera mig vidare eftersom min depression var så djup) och hon och jag kom överens om att hon skulle remittera mig till psyke, och jag skulle även själv ligga på om att få tid. Sagt och gjort. Jag ringde upp och fick prata med en sjuksköterska. Hon lyssnade. Och hörde. Jag fick tid ganska snabbt. Har märkt att man är  ganska prioriterad när man har barn. Det gjordes en ”för-scanning” på mig. Det går ut på ett antal fördjupande intervjuer med en psykolog, för att kunna utesluta vissa diagnoser och se inom vilka diagnoser du kan ”finnas”. Mitt spektra är, GAD, och visar mycket starkt på ADHD. VA???

GAD, generaliserat ångestsyndrom, ja alltså vissa är oroligare än andra. Fine.

Men ADHD? Det är väl bara de där killarna som har svårt att sitt still??

Eller?

Psykologen förklarade att idag vet man bättre. Det finn så många flickor som ”missades” bland alla stökiga killar. Idag är de flickorna vuxna kvinnor som ofta lider av depressioner, ångest och ofta drabbas av utmattningssyndrom! 

 

Förundrad, chockad, och lättad. Kunde det vara så att jag har adhd?!  Kan det vara svaret på min ”dramatiska” läggning? på min känslighet? på mina återkommande problem med hudlöshet och att ständigt fullkomligt absorberas in i varje cell av varenda känsla jag känner, och andra känner! Kan det vara svaret på varför jag gillar och har lätt för ”tetris-sytem”? Att jag extremt snabbt fattar regler och lagar? Att min hjärna ständigt går på högvarv? Att jag är ljud och ljuskänslig? Att jag lider när saker och personer går långsamt? (klarar inte av personer som parar långsamt, får lixom hålla i mig) Tänk om det finns ett svar på mig? På vem jag är och hur jag fungerar? Tänk om det är på grund av adhd, som jag var tvungen att ha både tv och stereo på för att ens kunna förstå en rad av vad jag läste i skolböckerna som skulle pluggas under högstadiet? Tänk om det är på grund av adhd inte klarade matten i skolan, gick inte ens på lektionerna i gymnasiet, men ändå är lite snabbare än snittet på huvudräkning idag? Tänk om det är på grund av en oupptäckt diagnos som jag ständigt känner mig ”fel” och hela tiden kämpar för att hamna på köl, göra rätt? Tänk om mina ”skills” som jag utvecklat handlar om ren och skär överkompenseranden för mina tillkortakommanden?

 

Jag stod ganska länge i kö for utredning. Det tar tid och de vill att man kommer ur sin depression först. Det har jag gjort nu, äter starkare och bättre antideppresiv medicin som hjälpt mig oerhört mycket. Jag har gått i kbt, och hos en sjukgymnast som hjälper mig att ”komma ner”. I början av väntam på min utredning så tänkte jag, ”om jag inte har en diagnos, så är det något annat fel på mig som inte går att lösa, och då orkar jag inte mer” Nu är det inte så längre. Jag är glad att väntan på utrdeningen varit lång, för jag har fortsatt i min kbt och jobba med mig själv. Och det är en Maggriffe som börjar ta form, komma fram, som är känslig. Och det är inget fel eller dåligt att vara känslig. Jag behöver bara  (bara och bara…) acceptera och ta hand om den känsligheten. Jag är inte en fyrkantig box. Det passar inte mig, passar inte mitt temperament. Jag är en rund, som håller på att svälla upp till min rätta form, jag håller på att upptäcka att jag kan rulla, det är svajigt och jag är livrädd, men så mycket lättare att andas. 

Min utredningen för ADHD är avslutad. Jag är snart trettiotio år. Jag har i samhällets mått mätt, ett bra liv. (och det har jag,missförstå mig rätt här) Jag är gift och har två friska barn, vi har god inkomst, äger vårat boende i en bättre förort till Stockholm. Jag har en titel på mitt jobb. Vi har bil och vi kan resa om vi vill. 

Men vet ni, jag omvärderar allt. Det finns inget som är viktigare än att ha sig själv! Kanske kommer min utredning gav mig ingen ADHD diagnos på papper, för jag uppfyller inte kriterierna för att vara ”funktionsnedsatt” av min ADHD-personlighet. Dock har jag så starka drag av ADHD att man vill ge mig ADHD medicin. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag vill göra med det. Jag ÄR en känslig person. Spelar ingen roll hur mycket jag trycker, vrider och vänder. Jag är det ändå. Det har kommit så mycket bra ur det sista året som jag är SÅ glad över! Just nu ser jag bara ljust framåt. Jag hajar att jag MÅSTE vara kreativ, behöver vila, struktur. Ser jag till att det funkar, då kan jag använda mina super-skills på bästa sätt! För det är så, jag har super-skills. Under utredningen så fick jag se mina superstarka sidor, och mina svagheter. Och det förklarade en hel del. 

 

Om du orkat läsa ända hit, så vill jag bara säga, du vet förmodligen mycket lite om väldigt många runt dig. Be kind, always.

M.