Att springa på morgonen.

Min stora fantastiska unge tränar på att cykla utan stödhjul. 
Jag går i skolan. Silversmide. Min skolväska är stor och tung, fylld med verktyg, silver, etc. Det är oftast jag som lämnar tjejerna på förskolan, och de cyklar oftast. Med stödhjul.
Men, nu har Filippa bestämt att det är dax att ta bort stödhjulen. Hon har övat med sin pappa i helgen. Såklart satte vi inte på hjulen igen efter helgen.
Så nu på morgonen sprang jag bakom o höll i den där stången på cykeln. Fick lämna skolväskan hemma, och gå förbi hem efter lämning och hämta upp den.
Jag tycker att det blir lite extra stressigt o flåsigt o svettigt såklart. Men herregud! Vad som helst för mina barn! Och detta är ju det lilla.
Men det är just de här små grejerna sim kan sprängfylla mig med oändlig kärlek till dem. Så starkt att det nästan tar andan ur mig, nästan gör ont. 
Lyckans ost mig! Som är mamma till 2 så fina ungar!

I

Armband med telnr på.

Tips!!! 

Smart snyggt o praktiskt.
För beställning, 
Maila Magriffe.attack@hotmail.com
Elr sms/ring 0735361937

En tandlös haj.

Det här är Filippa.som bebis kallades hon hajen. Hon fick sitt smeknamn på BB. Hon var så otroligt glupsk och lixom "högg" efter bröstet hela tiden. Det gjorde galet ont att börja amma. Obeskrivligt ont. Hur som helst var det en norsk barnmorska på BB som sa "de er som små hajer" och jag tyckte det lät så gulligt. En egen tjock och hungrig liten haj.
För ett tag sen ramlade den första hajtanden.

Hennes första tappade tand fick enligt tradition ligga i ett glas vatten och förvandlades till en guldpeng över natten. Ren magi!
Ännu efter några dagar fick jag ett halsband av tandfeen med den första hajtanden i! Filippa tycker nu att tandfeen är helt outstanding!




Personligen tycker jag att det är på sin plats att ha en fin ask/burk att ha hajgaddarna i. Så jag gjorde en. I silver.

Första modellen i papper.

Under arbetet.

I botten på asken står "alla delar av en haj är som skatter"

Det färdiga resultatet är klart den coolaste hajtandsask en kan ha!❤️

Uppe igen.

Nu är min sida här igång igen. Typ. Fixat domän o ska "peka om" o greja. Avskyr. 
Min man får fixa.
Men jag kan ialfl skriva här igen.
Så, nya blogginlägg börjar nu. 
Happy lördag!


Ge om du kan.

Ge det du kan, om du kan, när du kan.
Ge en komplimang. Ge en peng. Ge en stund att lyssna. Ge lite tid. Ge någon frihet. Ge någon en omtanke. Ge någon en tanke. Ge någon hjälp. 
Om du kan. Om du vill.
Hjälp en person över gatan. Betala lite extra när någon säljer på loppis. Ge bort en present. Tala om när någon är fin. Le åt busschauffören. Skicka ett sms till en vän. Ring din mormor. Hjälp en vän. Bjud på en fika. Lyssna för att förstå någon. Fråga hur en främling mår. 
Om du kan. Om du vill.
Vill du leva i öppenhet, acceptans, kärleksfullt. Skapa då det runt dig.
Be kind, always.


Skolan

Jag går i skolan.
Magi.
Det är så fantastiskt roligt!
Jag suger i mig varenda stund.
Fokuserar mycket på teknik, att få förstå hur en gör och varför. Ser själv min utveckling och hur mycket jag kan göra. Jag ser smide i "två delar", konst/färg/form och teknik. Jag vill ha båda delarna, men framförallt tekniken. Har så många ideer jag vill prova och förverkliga. 
Det största projektet hitills har varit "partyring". Kraven var, mestadels silver, minst tre lödningar och "stort/synas". Vi behövde inte tänka "funktion". Min ring blev "the partyanimal"


Jag gillar den 😊 silver och mässing.
Nu är den stora uppgiften "hårsmycke", vi får göra vad vi vill i vilket material vi vill, bara det inte blir för tungt.
Jag har börjat på något en kan ha när en gifter sig.
Inte direkt någon "out of box" design, men "knorren" är jag nöjd med😊 ska berätta mer sen om den när jag är klar.
Sidoprojektet är "sked", vi ska prova på smide i sin grundform. Att smida ut en sked från en rund stav koppar. Kag valde att göra i silver istället.
Inte klar alls och jag har fått "göra om och göra rätt", men den kommer bli min personliga lyxiga favoritsked. Uppdaterar när den är klar😊

Onaturligt.

Just nu är hela min lilla familj i en fas av förändring. Det är "rocky road", glädje och tårar. 
Jag börjar skolan nästa vecka. Student igen vid nästan 40 års ålder. Omställning? Oh yes. Roligt? Finns inte ord. Läskigt? Jaaaaa.....allra helst som det är något kreativt, som inte garranterar ett direkt välbetalt jobb.
Våra döttrar har börjat ny förskola. De tycker om det. Men äldsta dottern är medveten på ett annat plan. Hon saknar sina vänner och sin gamla förskola. 
Tycker det är oerhört tufft att vända och gå när hon gråter vid lämning. Det är så onaturligt att som förälder GÅ när ens barn gråter. 
Mitt hjärta skrumpnar och tusen frågor om livet och vad som är viktigt, på riktigt, rullar in.
I dessa stunder önskar jag att min hjärna kunde sakta ner och min känslighet kunde dämpas.
Mitt perspektiv blir lixom så stort. På ett jobbigt sätt.
Vad är det för samhälle vi byggt?
Så onaturligt byggt på nåt vis. 
Vi behöver lämna iväg våra barn för att jobba och tjäna pengar, så att vi kan bo och äta. Fast jorden är full av material att bygga hus och full av mat? VEM äger jorden lixom? Och vad f*n betyder pengar? Vi snurrar runt på en liten jord i rymden, och hetsar på om att lämna iväg våra små, för att vi MÅSTE? 
Nån galen struktur som betyder nada....i rymden. I det perspektivet så tycker jag att vi är icke ödmjuka, vilsna och tror oss vara mer än vad vi är. 
Vi sneseglar och är helt lost un space.
Snälla hjärna! Låt mig bry mig om och fundera på något annat!


Jag hela sommaren igenom.

Ett av mina favoritmärken, one we like. Gör även t-shirts till damer/kvinnor/ladies.
Så, min skönaste, coolaste outfit i sommar!
One we like t-shirt.
Hm jeansshorts.
Vita birken.


Kategori: Attack
Taggar: one we like

Laddar upp.

Jag har kommit in på skola!
31 augusti (på min födelsedag) börjar jag en ettårig utbildning i silversmide och smyckesdesign på folkuniversitetet. Helt galet. När jag fick beskedet (via mail) så blev jag helt desorienterad och rös på hela kroppen! Var tvungen att ringa upp skolan och dubbelbekräfta. 
Hur som helst så är målet långt där framme att kunna göra mer smycken, och kanske till och med till viss del kunna försörja mig på det. 
Tänk vilken lyx! Att få lyfta sin hobby och passion till en högre nivå! 
Hur som helst, det finns (fanns) en butik i city som heter continenta, där en kan köpa ALLT i pärlväg, stenar, presentaskar, tänger etc. Etc.
De tömmer nu sitt lager.
"Fyll en påse med vad du vill för 100kr"
Ja tack.
Bananas.
239kr totti. 
Ping!

Klart jag bunkrat!

Pirayan och jag en egen dag.

Igår hade jag och min Isabell en egen dag. Vi gick på loppis med älskad Paris-kusin på förmiddagen. Lunch. Och sen iväg på event!




Mitt enorma intresse för barnkläder gör att vi ibland får såna här fantastiska tillfällen! 🙏💚 jag har mina favoritmärken men anser att ALLA märken/stilar (i stort sett) har något jag fastnar för. 
Jny colourful kids är ekologiska barnkläder med klara starka färger och mycket mönster. Det som gör dem speciella och extra roligt (tycker jag) är att de även säljer sin tyger på metervara! Så hittar du ett tyg du gillar extra mycket, så är det bara din egen kreativitet (och möjligen sykunskaper) som sätter gränserna! 
Under sommaren kommer jny ha en popupstore på Bondegatan 48 på södermalm. Jag rekomenderar dig att svänga förbi!
Prisklass : medel 👌

Den här kaninen föll mig i smaken! Till vita sneakers blir det en cool-gullig kombo. Precis som jag gillar. Den här fick vi med oss hem.💚
Sommrigt

Retro
Färgglatt enkelt
Värdinnor och värd🙏
Isabell valde. Det blev dessa två och en klänning till, med "diamant"mönster.
Tillställningen var väl planerad, det fanns tid och plats för alla inbjudna. En mycket generös presentpåse. Tack snälla!🙏💚
Självklart delade Isabell med sig till sin storasyster när vi kom hem. 




Kategori: Attack kidmattack
Taggar: barnkläder eko event jny colour kids popup store södermalm

passion vinner

Så. vi vann!
såklart!
passion vinner!
alltid!
Jag tror på passion, det är en energi som ingen annan. Det finns lixom inget starkare.
Gör det som du du tror på, det du älskar. Passion.
Måns utstrålar passion! Han framför sin låt med passion. Klart att han vann!
Jag tyckte att ryssland oxå hade passionen, om en aning påklistrad.
Men Måns. Klädd i en vardags outfit, som du kan se på vilken innerstadssnubbe som helst, en avskalad scen, och satans cool ljusshow. Han vann.
Han trodde på sin låt, den betydde något, och vi kände det.
Herregud! Hopp finns!
Länge leve passionen!!!!
Over and out.

Så gott.

Livet är så gott. 
Jag känner mig så förbannat lyckligt lottad. Känns som att jag är på rätt plats i livet. 
På måndag börjar jag en praktik som är en dröm. Jag kommer få arbeta praktiskt. I en kreativ miljö. Med snygga barnkläder. Och med helt otroligt duktiga, erfarna inspirerande goda personer.
Jag är gift med den mest fina man en kan tänka sig. Våra barn är obeskrivliga.
Jag har grymma vänner.
Älskar vårat fina hem.
Och jag har fått FLER fina vänner! 
Jag tror att gott attraherar gott.
Det blir som en god spiral. Upp.
Vi åker till Ystad en vecka i sommar. Älskar Ystad. Älskar havet, Min Skåne-familj.
Livet är roligt. Och gott.







När båda jag och pirayan är nöjda.

Ni vet ju, jag älskar mini a Ture! Tycker de gör klassiskt snygga kläder som alltid följer med modet. Samt en utmärkt kvalite och högsta betyg i funktion. Alla rätt lixom.
Idag är det dax för kalas för kusin!🎈
Och isabell är dressad från topp till tå (nästan) i mini a Ture. Skorna är från danska angulus och strumpbyxorna från Zara. Hon tycker själv att hon är superfin! Och det tycker jag med, i och för sig alltid, oavsett.❤️



Rafflande när en pratar om raffle

Ok. Jag är barnklädesnörd, det har nog ingen missat. Jag är med i ganska många grupper på Facebook som pratar, säljer, byter, inspirerar, just barnkläder. Jag gillar alla grupperna. För att de är olika och ger mig således olika inspiration etc. På sista tiden har det dykt upp raffle på facbook. Jag vet att det är olagligt.
Dock tycker jag att det är roligt med raffel, jag gillart helt enkelt. Men att vara med i raffel är inget för mig, och om jag ska vara ärlig så handlar det inte om att det är olagligt, utan att det inte lönar sig för min del...... jag vinner nämligen ALDRIG någonting, någonsin. Har aldrig gjort i hela mitt liv. tyvärr.
Hur som helst så cirkulerar det just nu artiklar, insändare, blogginlägg på Facebook, om just raffel. Någon/några har velat upplysa om att det är just olagligt, och "motattackerna" på det........det vill jag skriva om här.
Många verkar ta detta personligt. Jag har läst kommentarer som "vem lägger näsan i blöt" "folk har inget liv" " varför förstöra" "vem har tjallat" "vem har öppnat sin käft".......man pratar om att det finns "spioner" i grupper som skvallrar, vars nöje är att sätta dit rafflande småbarnsmammor som ÄNTLIGEN kan få möjlighet att shoppa sånt de alltid önskat och suktat över, till en billig raffelpeng. En del är upprörda över att det skrivs om att plagg går till överpriser i raffel.
Jag förstår ingenting? Varför tar en detta personligt? Vuxna personer som nästa går i taket över att en olaglig verksamhet de gillar belyses. wow.......
Som jag ser det : raffel är nytt och såklart blir det uppmärksammat, eftersom det faktiskt ÄR olagligt. oavsett om det (i mina ögon) är harmlöst.
Det är BRA att info kommer ut om raffel, så att var och en själva kan avgöra om de vill göra det eller inte.
Att det är överpriser.......ja, alltså.......jag är ju en barnklädesnörd själv. Har både sålt och någon gång köpt till överpris.Men begagnade barnkläder för nypris eller mer......måste ju ändå betraktas som överpris? oavsett lixom, eller?
Sen är det ju så, att för någon som ÄLSKAR ett plagg så kan ju just den tycka att det är värt. Efterfrågan styr.
Var och en gör som den vill.
Men dessa hårda ord och konspirerande, misstänksamma inställning. Jag blir trött av det. Här är ett perfekt läge att öppna upp. Free your mind lixom.
Jag är säker på att de som vill raffla kommer kunna fortsätta med det, i slutna hemliga facebookgrupper. Inget har egentligen förändrats, förutom just det att information om att det är olagligt har uppmärksammats.
Kan vi inte bara......försöka se nyktert på saker, istället för att ta allt så personligt?



Utförsäljning


Ta med kontanter! Idag är sista dagen!👆🏼

WOW! Tänk på HALT.

Alltså.....TACK!
När jag vaknade imorse hade jag fått kommentarer, sms, meddelanden etc.
Visste inte att gårdagens inlägg skulle påverka SÅ mycket!
Så fina orda, tankar och många som kände igen sig i stort och smått. TACK alla!
Det kom en del frågor oxå.
Ska försöka svara här.
Jag är ur min depression sen ganska långt tillbaka, eller långt och långt....men så pass länge att jag inte riktigt minns när den släppte. Utmattningen gör sig påmind fortfarande i form av akut och överrumplande trötthet. Kan känna mig lite handikappad i det, eftersom jag faktiskt trivs med att vara aktiv, och ni som känner mig vet att när jag är engagerad, då brinner jag. All in lixom.
Mitt mål är ju att få en jämn balans. Eller jämnare. Hela tiden lär jag mig vad som funkar, och vad som inte funkar för mig. Håller mig till basen. Se till att HALT är ok. Ni vet, Hungra, Angry, Lonley, Tierd. Enkelt att komma ihåg och tar en hand om HALT så kommer en ganska långt.
Utredningen fick mig att förstå att jag ÄR en person som bör arbeta praktiskt, jag är bra på det. Jag kommer alltså inte att gå tillbaka till mitt jobb. Jag är mindre bra på att prestera administrativt, speciellt under tidspress. Jag vet inte ännu vad eller hur eller när jag kommer göra något annat, men jag vet att det kommer vara något som....passar mig. Kanske förverkliga en och annan dröm......
Angående medicin, så har jag ännu inte bestämt mig. Får se, an sak i taget.
Det senaste året har jag oxå mött så otroligt MÅNGA nya, inspirerande, talangfulla, godhjärtade personer. Som magi, har den ena efter den andra coola personen trillat in i mitt liv. Jag är helt övertygad om att det finns en mening med det. Ju närmare du är ditt eget jag, desto fler personer med "gott" möter du. Som att din egen energi attraherar annan god energi. Ok, flummigt.....hahahaha! Men jag ÄR lite "flummig", alltid varit.
Jag och min pappa brukade ha låååånga ganska djupa samtal om livet, döden, människor, beteende etc.
Kommer aldrig glömma när vi satt en sen kväll och pratade om "tanken bakom tanken bakom tanken"....hahahahaha.....
Ok vänner.
Over and out.
Nu ska jag meditera lite. Alltså smida lite silver. För mig, total avkoppling och uppladdning.

#5min5maj


#5min5maj

Jag är född i mitten av 70-talet, närmar mig 40 år. Eller, trettiotio som det heter nu. Jag ät gift med den finaste mannen i världen, vi har två fina barn. F som närmar sig 5 år och I som närmar sig 3 år.

Det jag ska berätta om är mig. Det jag gått igenom, och fortfarande går igenom. 

Det finns tusen trådar att dra i i min historia, men jag kommer nysta upp en för er, annars blir det för mycket. Även fast alla trådar hänger ihop, är hopknölade i samma nystan, så lämnar vi några trådar hängandes. Fokus på en tråd här. Så gott det går. 

Jag är en vanlig tvåbarns mamma. Boendes utanför sthlm city. När barnen kom flyttade vi från pulsen inne i stan, ut till en lugn närförort. vi har lite mindre än 2 år mellan våra tjejer. Världens finaste tjejer.

Jag är uppvuxen i en närförort till sthlm, och i innerstan. Ganska vanlig uppväxt, skilsmässobarn, nya extra föräldrar, halvsyskon, flyttat en del etc. I min uppväxt finns en del tårar att dra i, nysta upp, men jag lämnar det nu, inte det jag ska berätta om. 

Mina föräldrar är födda på 40 och 50-talet. Deras mantra har alltid varit, ”det går över tills du gifter dig”, ”bit ihop”, ”det finns dem som har det värre”, och den bästa……”upp och nicka sockerdricka” ?! Jag får rysningar. Och trots att jag får rysningar av dessa ”slogans” så hör jag ibland mig själv säga någon av dessa till mina tjejer! Är jag galen?!!! Ja, ibland tror jag det. Och jag har trott det, verkligen, på riktigt.

Jag vill att när du läser detta, så ska du ha i bakhuvudet att detta är min sanning, min verklighet, grundad på mina erfarenheter, upplevt ur mitt perspektiv, med mina referenser. Alla har vi olika utgångslägen, och olika temperament.

Jag är övertygad om att om du och jag tittar på samma klarblå himmel, så kommer vi att se olika klarblå färg. För vem äger den sanna färgen klarblå?

 

Jag är snart trettiotio och blev sjuk. Ordentligt sjuk. Utmattningssyndrom med djup depression. Jag har just avslutat min utredning om ADHD.

 

Innan jag blev mamma så levde jag ett ganska klassiskt ”ung-vuxen-i-city-liv” skulle jag säga. Lägenhet mitt i centrala sthlm, jobbade mycket, aw, vänner, middagar, stora fester, fika på stan. Livet var ganska gott. Vuxen och fri. Bra boende, tjänar egna pengar som jag själv fick lägga på vad jag ville. Skulle säga att ung-vuxen är bästa tiden. 

Jag jobbade med människor och service kan vi säga. Många av mina vänner var/är inom samma bransch. Och jag har genom åren märkt att de flesta 70-talister har en ganska genomgående gemensam inställning, kortfattat ”work hard and earn your place”. Jag gillar det tänket. Sätter inte så många hinder på hur långt du kan nå av egen maskin.

Själv kom jag in i branschen som 20-åring, helt oerfaren och utan utbildning. Jag har under åren provat på andra saker och utbildat mig inom andra områden, men det är andra trådar vi lämnar.

Jag har defenetivt ”worked hard and earned my place”. Jag är ett levande exempel på att du kan jobba till dig position. Och roligt har det varit. Erfarenhet väger tungt. Om du använder den.

När jag till slut slutade fungera i maj 2014, var jag med i ledningsgruppen på mitt arbete.

Måste tillägga att jag aldrig strävat efter en högre position. Jag har bara alltid gillat att lära mig mer (utom i skolan) lärt mig fort och tröttnat, alltid velat vidare, alltid ett sug efter att förstå och veta mer, bli bättre, fort. Och alltid intresserat mig för hur andra tänker, agerar, fungerar och varför. MEN, det är bara sånt som intresserar mig som jag lär mig fort. (återkommer till det)

Jag vill understryka att jag inte tror att mitt jobb gjorde mig sjuk. Utan snarare min okunskap om mig själv. Jag föddes lixom som ett runt garnnystan, som jag i hela mitt liv tryckt ner i  nån slags fyrkantig box. Alltid varit trångt och känts obekvämt. fel. Men har aldrig förstått vad som varit fel? aldrig hittat felet? det som skaver. Alla är ju boxar?!

 

Som barn var jag oerhört fantasifull och kreativ. Dramatisk och känslig är ord jag matats med så länge jag minns. Jämt. ” Du är såååå dramatisk!”, ”Åhhh! du är såååå känslig! upp och nicka sockerdricka!” !  Skolan var hemsk redan från 1:a klass, avskydde att sitta still, läsa högt, och räkna! Absolut värsta ämnet! Vem kom på att man ska ha matte i skolan!!??!

Skolan var ett sånt problem att i mellanstadiet blev min mamma och styvfar inkallade på ett specialmöte, där man i stort sett ifrågasatte min intelligens. Jag var 11 år då. Har alltid trott att jag är lite mer korkad än alla andra.

 

Vi lämnar skolan ett tag och fortsätter i ung-vuxen.

Innerstan, jobba, fika, aw. Precis, där var vi.

2008-2009 jobbade jag 40 tim veckan, vanlig heltidstjänst. Med plus och minus komp. Dock så jobbade min hjärna dygnet runt. exakt dygnet runt. Jag sov, åt, levde jobb. Ständigt ett problemlösande  min hjärna. Så funkar min hjärna. Den är aldrig avstäng. Aldrig.

Jag har alltid sovit dåligt, oroligt med många uppvaknanden. Men nu blev det värre och värre. Och jag var så vansinnigt trött! Kunde sova som en avsvimmad i 15 timmar och ändå vara helt knäckt efteråt. Många sa, ”du sover för mycket, därför är du trött!” kanske är så tänkte jag och knaprade uppiggande örter från hälsokosten, och nattsömnen blev ännu mer störd. Men det var ju bara att bita ihop, sen när värsta tiden på jobbet lagt sig skulle jag varva ner och vila, sen när det blev helg, då skulle jag sova……det var mycket ”sen”.

Jag började få ont i kroppen. När jag vaknade på mornarna så kom jag nästan inte upp ur sängen, framförallt hade jag ont i fötter och smalben/vader. Stel som en gammal person. Tänkte att det berodde på att jag var så otränad. Började träna. Började äta nyttigt enligt vikt väktarnas program. Gick inte ner ett gram. Stelheten blev värre. Tröttheten var konstant. Jag började få infektioner. Halsfluss och urinvägsinfektion om vartannat. Åt penicillin JÄMT. Jag var så ofta och mycket sjuk att min chef började reagera. Och jag gick många gånger till jobbet fast jag inte borde. Jag förbannade mig själv ständigt! VARFÖR var jag så klen!?? så känslig!!! DÅLIGT!!! Varför gjorde inte min kropp som JAG ville!!!

Jag insåg till slut att jag behövde hjälp.

Fick komma till en kinesolog. Han sätter akupunktur, och jobbar med akupressur. Jag åt massa kosttillskott, magnesium, b-vitamin etc. Jag slutade på hans inrådan att träna och bokade in tupplurer och vilor. Jag låg på spikmatta. Han förklarade att min binjure var utmattad, att stressnivån i min kropp var extremt hög och att jag aldrig ”kom ner”. 

När jag ser tillbaka på det idag så förstår jag att jag var utmattad redan då. 2009. men det skulle ta några år till innan jag kapitulerade.

 

Jag mådde sakta bättre. Och vet ni vad som händ då?

Det mest fantastiska någonsin! Jag blev gravid!!!

Ganska kort in i graviditeten blev jag heltidssjukskriven. Hormonell migrän från underjorden. Jäkla  mig! Så känslig!!!! Typiskt! DÅLIGT! Eftersom jag är så KÄNSLIG, även för hormoner, så fick jag ju extrem foglossning såklart. 

 

Jag förberedde mig till max. ALLT var det bästa för vår bebis. Allt ”by the book”. Innerstadsfamiljen med en förbeställd bugaboo all black som födde på bb-sthlm och gick profylaxkurs, gravidyoga, helammade, lagade hemlagad ekologisk ångkokt bebismat, babysim med båda föräldrarna……and so on……..

Jag var helt uppe i min min goa unge. Petnoga och korrekt. (Eller manisk och rädd?)

Att bli mamma förändrade såklart massor…..

Här ser jag (nu i efterhand) att det rubbade min struktur enormt. För jag är en slags dubbelnatur. Otroligt slarvig, ostrukturerad (charmigt bohem, ehhhh) samtidigt som jag måste ha struktur, rutiner, gillar ”tetris-system”. Jag är spontan och lite ”galen”, modig och tuff. Samtidigt som jag ogillar förändringar och är rädd. Prova det med en hjärna som ”går” i 190 dygnet runt, och en nyfödd bebis, krydda med en extremt känslighet för hormoner. Hahahaha!!!

 

Ok, ni fattar. Några av er tror jag faktiskt känner igen er. För jag är så övertygad om att jag är långt ifrån ensam.

 

Nu flyttar vi från innerstan och ung-vuxen-i-stan-livet. Vi flyttar till en skön lugn närförort.

Strax innan F blir ett år, så upptäcker vi att jag är gravid igen! Vilken trisslott!!! 

Precis när jag slutade amma F helt, strax innan 1 års ålder, så finns det några trådar om smärta i kroppen som kom tillbaka, då man faktiskt misstänkte att det rörde sig om fibromylagi. Behandling skulle påbörjas, men jag blev ju gravid igen. Men vi lämnar den tråden där.

 

Graviditeten med I var hemsk. Jag fick foglossning på en gång. Jag veeeet att det sägs att man inte kan få det så tidigt. Men jag fick det. Antagligen för att jag ammat F till ett års ålder och då läker inte fogarna, så jag var ju ”oläkt” när jag blev gravid igen. Den här foglossningen var sänd från samma mörka håla som hormonell migrän kan jag säga.

Typiskt känsliga mig! Alltid nåt problem med mig! Alltid ont någonstans! nåt som inte är bra eller funkar! Dramatisk!!! eller….bara ett runt garnnystan nertryckt i en fyrkantig box?…

 

Vår I kom. Direkt när jag fick henne i mina armar så visste jag. Den här tjejen är speciell. Hon är annorlunda. Hon har en extrem känslighet. Hon är som jag.

Pling.

Jag kan inte förklara det på bättre sätt. Jag föddes med en känslighet. Alla känslor känns så starkt. ALLA känslor. Jag absorberar personer runt mig, känner deras känslor. Jag är totalt hudlös. En film med olyckligt slut kan söka mig i en vecka utan problem. Det fastnar, i mig. Jag har ingen hud, inget skydd. Jag kan inte ”stänga av”, eller ”lägga locket på”, eller ”släppa”.  När jag blir glad över något, kan jag bli så lycklig att det känns rent fysiskt. Hela magen fylls av elektricitet, det vibrerar i hela mig och känns som att jag ska explodera. Jag vill ronja-skrika vårskrik och krama alla jag ser! I mitt huvud dansar jag gatan fram i en musikal. Så. På kvällen är jag helt tömd, utmattad och kan knappt röra mig, och svarar knappt på tilltal, för jag orkar inte, finns ingen energi kvar lixom. Det här är ju oerhört fantastiskt! Men oxå extremt slitsamt! som en berg o dalbana varje dag, hela tiden jämt.

 

När I kom så förstod jag något, inne i mig, långt bak i huvudet. Jag är hon, och hon är jag. En känslig person. Fantastisk egenskap om man tar hand om det. Därför ryser jag när jag hör mig själv säga till henne (eller F) ”asch, var inte så känslig”, ”upp och nicka sockerdricka” eller något annat korkat. Min högsta önskan är att de ska få vara exakt den form som de behöver vara.

Inga runda nystan nedtryckta i fyrkantiga boxar inte.

I hade kolik. Jag hade mjölkstockning från samma ställe som migränen och foglossningen. Hela tiden hemma med I är en annan tråd som vi lämnar. Den sammanfattas : Att få två barn hyfsat tätt är en välsignelse och ett litet helvete. Mitt stresspåslag var konstant. Och jag är fortfarande allergisk mot nyfödda som skriker. Nu pratar vi allergi, som i ”stresspåslag-för-jag-kan-inte-hjälpa-mitt-barn-som-skriker-konstant-av-kolik-och-jag-känner-mig-värdelös-och-hjälplös-som-mamma”

Vid 4 månaders ålder släppte det. Jag slutade amma henne helt när hon var 5 mån. Dock har jag fortfarande kvar mjölk i boobsen, så pass att det läcker i tid och otid. (I blir snart 3 år)

 

Efter föräldrarledigheten var jag supertaggad på att börja jobba igen! Jag längtade efter att vara ”vuxen”! Dricka varmt kaffe, äta lunch i ett svep, prata om annat än nya tänder, blöjor och sömnlösa nätter. Vara i ett annat sammanhang än bara mamma.

Jag började jobba igen sensommar/höst 2013. Jag var så säker på att jag inte skulle dyka så djupt i mitt jobb. Jag jobbade 100%, tränade, åt hälsosamt, hämtade/lämnade på förskolan, hade middagar på för och med vänner och familj på helgerna, städade, tvättade, umgicks med min man, slutade träna, svarade på jobbmail på kvällen, slutade hänga så mycket med familj och vänner på helgen, bet ihop, sov mest, slarvade med maten, började röka en cigg då och då, var irriterad, stressade vid lämning/hämtning, gick upp i vikt, jobbade över, funderade på jobbet på nätterna, var hela tiden arg.

 

Jag kände mig konstant otillräcklig. Ständigt dåligt samvete. Jag räckte inte till hemma, till mina flickor, till min man. Jag räckte inte till på mitt arbete, mer ansvar, större ansvar, för andra, för företaget. ledande roll. Vara en förebild. 

 

Ett välbekant mantra snurrade i mitt huvud ”sen, när det lugnat sig lite på jobbet”, ”sen, när helgen kommer”, ”sen, när vi har semester tillsammans”….

Tidig vår, slutet på vintern, åkte vi utomlands. Jag blev jättesjuk! Akut inflammation i magmunnen, med eventuellt början på magsår. Smärta, hög feber och starka mediciner. Låg till sängs mer än halva veckan. Så mycket för mitt ”sen”.

Nu gick det snabbt.

Efter bara någon månad hemma igen så kom den otroliga tröttheten tillbaka. Kraftlös. Jag somnade på bussen med barnen bredvid mig. Den otrolig ångest och skam jag kände när det hände! Och rädsla!!! Jag, deras mamma, som ska skydda och ta hand om dem! SOMNAR på en SL-buss när jag har dem med mig?! De var då nästan 2 och 4 år. Vad som helst hade kunnat hända!

Jag fick svårt att höra vad folk sa till mig, mina kollegor kunde upprepa samma enkla mening 3-4 gånger, jag hörde att de pratade, men jag förstod inte orden. Fick inte ihop det i mitt huvud. Jag fick frossa och kraftigt ökad värmekänsla i kroppen, utan att ha feber. Stel i kroppen igen på morgonen. Kände mig ofta darrig och svag och vaknade nästan alltid med huvudvärk. 

Jag kände mig fångad. Visste innerst inne att det här var fel, ohållbart. Men kunde inte se klart. Ville inte se klart.

Jag var så irritabel och lättantändlig att min man ställde klockan och gick upp tidigare än mig för att se till att saker jag alltid letade efter på morgonen(nycklar, plånbok etc.) fanns på plats. Annars fullkomligt exploderade jag.

Om jag tog vab, så jobbade jag hemifrån. Alltid tillgänglig, dygnet runt alla dagar i veckan, på mobil och mail. I slutet släpade jag till och med med min stora flicka till jobbet när hon var sjuk, istället för att ta vab. Något jag skäms oerhört för idag. Eller, skäms…..snarare sörjer. Hur kunde jag inte låta henne bara få vara liten och sjuk och ligga nära sin mamma och känna sig varm, trygg och ompysslad?! så galet galet. Jag vet en annan gång när jag ändå tog vab hemma med stora dottern, och de ringer från förskolan och ber mig hämta yngsta dottern för hon blev också sjuk. Jag irrade runt i trosor hemma, blev så stressad att jag inte kunde prioritera alls. Till slut hittar jag mig själv naken i badrummet skurandes toaletten och i hallen står stora dottern fullt påklädd och redo att gå. Jag hade alltså klätt på henne, men klätt av mig själv, och börjat skura?! Ingenting funkade.

 

Bit ihop. upp och nicka sockerdricka.

 

Ni förstår ju själva att det inte höll. Att jag totalt rasade ihop. 

Jag satt hos företagsläkaren och bara grinade. Eller satt? Jag orkade inte ens sitta upp, så jag halvlåg/hängde i nån slags pås-ställning i hennes stol. Hon ville sjukskriva mig i 2 veckor. Jag höll på att tuppa av. 2 veckor borta från jobbet??? Förstår hon inte vad det innebär????

Jag fick göra en självskattnings formulär hos henne, för att scanna av depression och ångest.

Jag skrattade för mig själv av frågorna. Det var så mycket som jag trodde var naturligt tillstånd, som jag där och då förstod inte var så bra.

Mina poäng på de där självskattningarna slog i taket, eller botten, eller hur man ska säga. Svår depression och kraftig ångest. Just där och då önskade jag så mycket att jag kunde brutit benet, ellr fått en hjärtinfarkt, eller cancer. Något som syns. Som är accepterat. För i min värld (då) det som inte syns, finns inte och handlar bara om att man är klen, känslig och dramatisk. BIT IHOP OCH DRICK EN SOCKERDRICKA. eller hur var det nu?

Min sjukskrivning förlängdes och förlängdes, jag fick antideppresiv medicin.

De första månaderna sov jag dygnet runt. För att orka hämta barnen på förskolan och vara med dem några timmar innan de skulle sova. Jag kunde inte steka fiskpinnar, koka potatis och hantera att I ville ha ett glas mjölk, samtidigt. Då blev det kaos och jag blev paralyserad. Jag kunde inte gå och handla själv, för då visste jag inte vad jag skulle handla, eller hittade inte ut från affären. Många gånger har jag ringt min man innan paniken bryter ut, och han har kunnat prata mig igenom krisen. Min hjärna hade fullkomligt lagt av. Det var också lång tid som jag kände mig så skamfylld inför jobbet, vänner, familj. Dramaqueen var i farten igen. Ni vet, hon den känsliga. Så arg, besviken på mig själv. Ett djupt självförakt. En stark längtan att dö.

 

Det var en sån allvarlig depression att de helst ville lägga in mig. Jag kunde inte se att jag fyllde någon som helst funktion, eller tillförde någon något alls. Inte ens mina fina flickor.

På min yngsta dotters tvåårsdag ville jag hänga mig. Det enda som hindrade mig var att det skulle vara elakt för att det skulle ta fokus från henne på hennes födelsedag. Jag var i så dåligt skick. Jag blir oerhört berörd när jag skriver om det idag. För det är trots allt inte mer än cirka ett år sen. 

Jag tänkte att det skulle vara bättre för dem om jag försvann, så kunde min man träffa en ny mamma till dem, som kunde ge dem allt det där som de behöver. De skulle inte sakna mig och jag skulle inte hinna gjort så stor ”skada” på dem. Detta var min sanning. Då. Jag kände trygghet i att jag hade makten att avsluta mitt liv, precis när jag ville. Och viljan kunde komma starkt och plötsligt, nästan impulsivt. Det är den impulsiva som är farlig har jag fått förstå nu.

Jag blev inte bättre. 

Mitt i min dvala dök en gammal vän upp. Hon delade med sig av sina erfarenheter och vad hon gått igenom de senaste åren när vi inte haft så mycket kontakt. Jag fick gåshud och rös när hon berättade. Jag förstod hennes ord EXAKT, och hon förstod mig. Vi kunde skratta åt det mörka och en viss lättnad av att bli förstådd infann sig. Det gav mig lite kraft. Hon hade fått en diagnos. Detta fick mig att tänka till. Visst hade jag varit deprimerad förut, visst hade jag haft kontakt med psyk. Jag begärde ut min gamla journaler. Från början av 2000 kunde jag se, utmattning, depression, avslutad samtalskontakt, om vartannat. Såhär ska man väl inte ha det? Nån slags bergodalbana?

Jag ringde min företagsläkare (som redan gett på förslag att remittera mig vidare eftersom min depression var så djup) och hon och jag kom överens om att hon skulle remittera mig till psyke, och jag skulle även själv ligga på om att få tid. Sagt och gjort. Jag ringde upp och fick prata med en sjuksköterska. Hon lyssnade. Och hörde. Jag fick tid ganska snabbt. Har märkt att man är  ganska prioriterad när man har barn. Det gjordes en ”för-scanning” på mig. Det går ut på ett antal fördjupande intervjuer med en psykolog, för att kunna utesluta vissa diagnoser och se inom vilka diagnoser du kan ”finnas”. Mitt spektra är, GAD, och visar mycket starkt på ADHD. VA???

GAD, generaliserat ångestsyndrom, ja alltså vissa är oroligare än andra. Fine.

Men ADHD? Det är väl bara de där killarna som har svårt att sitt still??

Eller?

Psykologen förklarade att idag vet man bättre. Det finn så många flickor som ”missades” bland alla stökiga killar. Idag är de flickorna vuxna kvinnor som ofta lider av depressioner, ångest och ofta drabbas av utmattningssyndrom! 

 

Förundrad, chockad, och lättad. Kunde det vara så att jag har adhd?!  Kan det vara svaret på min ”dramatiska” läggning? på min känslighet? på mina återkommande problem med hudlöshet och att ständigt fullkomligt absorberas in i varje cell av varenda känsla jag känner, och andra känner! Kan det vara svaret på varför jag gillar och har lätt för ”tetris-sytem”? Att jag extremt snabbt fattar regler och lagar? Att min hjärna ständigt går på högvarv? Att jag är ljud och ljuskänslig? Att jag lider när saker och personer går långsamt? (klarar inte av personer som parar långsamt, får lixom hålla i mig) Tänk om det finns ett svar på mig? På vem jag är och hur jag fungerar? Tänk om det är på grund av adhd, som jag var tvungen att ha både tv och stereo på för att ens kunna förstå en rad av vad jag läste i skolböckerna som skulle pluggas under högstadiet? Tänk om det är på grund av adhd inte klarade matten i skolan, gick inte ens på lektionerna i gymnasiet, men ändå är lite snabbare än snittet på huvudräkning idag? Tänk om det är på grund av en oupptäckt diagnos som jag ständigt känner mig ”fel” och hela tiden kämpar för att hamna på köl, göra rätt? Tänk om mina ”skills” som jag utvecklat handlar om ren och skär överkompenseranden för mina tillkortakommanden?

 

Jag stod ganska länge i kö for utredning. Det tar tid och de vill att man kommer ur sin depression först. Det har jag gjort nu, äter starkare och bättre antideppresiv medicin som hjälpt mig oerhört mycket. Jag har gått i kbt, och hos en sjukgymnast som hjälper mig att ”komma ner”. I början av väntam på min utredning så tänkte jag, ”om jag inte har en diagnos, så är det något annat fel på mig som inte går att lösa, och då orkar jag inte mer” Nu är det inte så längre. Jag är glad att väntan på utrdeningen varit lång, för jag har fortsatt i min kbt och jobba med mig själv. Och det är en Maggriffe som börjar ta form, komma fram, som är känslig. Och det är inget fel eller dåligt att vara känslig. Jag behöver bara  (bara och bara…) acceptera och ta hand om den känsligheten. Jag är inte en fyrkantig box. Det passar inte mig, passar inte mitt temperament. Jag är en rund, som håller på att svälla upp till min rätta form, jag håller på att upptäcka att jag kan rulla, det är svajigt och jag är livrädd, men så mycket lättare att andas. 

Min utredningen för ADHD är avslutad. Jag är snart trettiotio år. Jag har i samhällets mått mätt, ett bra liv. (och det har jag,missförstå mig rätt här) Jag är gift och har två friska barn, vi har god inkomst, äger vårat boende i en bättre förort till Stockholm. Jag har en titel på mitt jobb. Vi har bil och vi kan resa om vi vill. 

Men vet ni, jag omvärderar allt. Det finns inget som är viktigare än att ha sig själv! Kanske kommer min utredning gav mig ingen ADHD diagnos på papper, för jag uppfyller inte kriterierna för att vara ”funktionsnedsatt” av min ADHD-personlighet. Dock har jag så starka drag av ADHD att man vill ge mig ADHD medicin. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag vill göra med det. Jag ÄR en känslig person. Spelar ingen roll hur mycket jag trycker, vrider och vänder. Jag är det ändå. Det har kommit så mycket bra ur det sista året som jag är SÅ glad över! Just nu ser jag bara ljust framåt. Jag hajar att jag MÅSTE vara kreativ, behöver vila, struktur. Ser jag till att det funkar, då kan jag använda mina super-skills på bästa sätt! För det är så, jag har super-skills. Under utredningen så fick jag se mina superstarka sidor, och mina svagheter. Och det förklarade en hel del. 

 

Om du orkat läsa ända hit, så vill jag bara säga, du vet förmodligen mycket lite om väldigt många runt dig. Be kind, always.

M.

 

 

 

Shopping tips!

Imorgon och 3 dagar fram finns chans att shoppa provkollektioner från petit bateau och ticket to heaven. 
I showroomet hos things brands i Ropsten i Stockholm.


Och vad fan vet du?!



För ungefär 20 år sedan, var jag i en relation där det förekom fysiskt våld.
Jag tänker inte gå in på relationen i sig. Utan en ska berätta om en händelse som jag redan då, som ganska ung reagerade på och tyckte var märklig.
Jag var alltså 20 år runda slängar, hade en relation som inte var helt bra kan man säga. Hade blivit utsatt för fysiskt våld och insåg att , det enda rätta är att göra en polisanmälan. Fysiskt våld är olagligt och ska därför anmälas till polisen.
En vännina packade in mig i sin bil och körde mig till polisstationen. Där stod vi i någon slags "kassakö" och väntade på vår tur. Det var precis som att stå i kön på posten. När jag väl kommer fram sitter det en kvinnlig polis i "kassan" och tar emot min anmälan. Allt var väldigt formellt och blanketter skulle fyllas i etc. Bara det kändes......opersonligt, och ganska obekvämt. Men jag förstod ju att det är ett jobb som ska göras och allt måste gå "korrekt" till.
Polisen frågade om jag hade varit hos läkare och dokumenterat skadorna, jag svarade nej. Hon frågade om jag själv hade dokumenterat skadorna, jag svarade nej. Hon suckar djupt, himlar med ögonen där hon sitter i sin lilla kassa-lucka, och ber mig komma in i ett litet rum bredvid "kassan". Där inne får jag visa skadorna och hon fotar dem, förklarar irriterat, besvärat att OM gärningsmannen nu skulle neka till brott, så kommer HON bli kallad som vittne, och det kanske till och med kan hända på hennes lediga dag!! Skitjobbigt för henne! Så det var ju korkat av mig att inte gått till en läkare och fått skadorna dokumenterade!!! Hon förklarade även för mig att om HENNES kille hade klippt till henne, så hade hon minsann klippt till tillbaka! Utan att tveka! Och hur kan man vara SÅ dum som tjej att man stannar i en relation med fysiskt våld?! Alltså, det är ju bara SVAGA personer som gör det!
Jag var runda slängar 20 år då, hade redan blivit fysiskt kränkt. Tagit modet till mig att göra precis det enda rätta. Anmäla.Personen som tog emot min anmälan, som ska hjälpa mig med det enda rätta. Fortsätter att psykiskt kränka mig.
Där och då, 20 något, ung. Imponeras jag än idag av vad jag tänkte.
Jag tänkte : Oj, den här personen är otroligt naiv, hon har verkligen ingen aning om vad hon pratar om. Hon har absolut noll koll på den psykiska delen av en relation med fysiskt våld. Hon skulle verkligen kunna göra enorm skada här. Tänk om det kommer en person hit och ska göra en liknande anmälan, som inte alls (av olika skäl) är lika övertygad som jag om att det är det rätta att göra?, som inte har en väninna med sig, som förhandlar med sig själv om det hen blivit utsatt för verkligen räknas som fysiskt våld, som skäms så mycket för det hen blivit utsatt för, som är rädd. Den personen kommer ju bli mer skrämd av den här polisens okunskap, noll förståelse, helt oförmögen att tänka utanför referenserna i sitt egna liv. Jag förstår ju att polis-kvinnan på något sätt ville peppa mig, och tanken var ju god. Men oj så fel.
Varför jag berättar om den här historien?
Detta kommer kanske låta helt galet. Men för mig är detta något som jag ser OFTA, och det är så synd. Vad jag menar?
Jag pratar om att DÖMA utan att veta. Jag pratar om OFÖRMÅGAN att se utanför sina egna referenser, OAVSETT vad man TYCKER om en sak.
Nu har det återigen florera en insändare på Facebook, skriven av en högst "oförmögen" förälder. En förälder som dömer alla som använder förskolan som "barnvakt". En insändare som uppfostrar alla de LATA föräldrar som ligger och solar och låter barnen/barnet vara på förskolan, alla de föräldrar som ses fika på stan med vänner, medans barnen/barnet är på förskolan, alla de föräldrar som "lyxar" och går till frisören, går på massage, shoppar and so on. Denna insändare riktas alltså INTE till de som har GILTIGA skäl, som arbetslös, sjukskriven.
Det är bara det att hur SER man på någon att den är arbetslös eller sjukskriven?
Som svar på detta har jag fått följande :
"jo, men det vet man" (?) "Jag har folk i min närhet som bara är lata och inte orkar vara med sina barn"
Ok. Hur man bara VET, förstår jag fortfarande inte?
Och de som "finns i närheten som inte orkar vara med sina barn", jag undrar ju i så fall varför de inte orkar?
Jag tror inte att det finns EN förälder som mår bra, känner sig lugn och trygg, utvilad, som inte ORKAR vara med sina barn, en hel semester?! Det låter i min värld alldeles otroligt.
Jag är övertygad om att det här "extrema utnyttjandet" av systemet inte existerar mer än i mycket liten mån. Dvs. en förälder som går en timme tidigare från jobbet och passar på att kvickt handla middagen. En förälder som jobbar skift och är helt tras-trött och faktiskt BEHÖVER en chans att ta igen sig.
Den som skrev den här insändaren är för mig lika oförmögen som den kvinnliga polisen jag stötte på som ung 20 nåt.
Det vi VET om människor i vår närhet är extremt lite, egentligen.
Och nästa gång du ser den där föräldern som "lyxar" istället för att vara med sina barn. Försök vända din tanke. Försök öppna upp. Kanske hen verkligen behövde den där andningspausen, för att ens hålla ihop alls. Du VET ju inte, så förutsätt inget annat än att hen gör sitt bästa, utifrån sin förmåga i just sin situation.

Jag tror på godhet hos människan, du kanske säger att jag är naiv? Jag säger att du är rädd.


En förskola att sakna.

Idag är dagen. Den absolut sista dagen. 
Vi har ju flyttat, det betyder även att tjejerna behöver byta förskola. Detta skär i hjärtat. Inte bara för att det känns hårt att barnen ska behöva lämna sin trygghet, sina vänner, sina rutiner. Utan oxå för oss föräldrar. Vi har haft förmånen att gå på den bästa förskolan av alla!
Filippa började strax efter att hon fyllt tvår år. Isabell var nyfödd.
 Att vi sökte till just den förskolan var för att den låg närmast. Vi hade ingen som helst erfarenhet (såklart, Filippa är ju barn nr 1) Så vi gick på bekvämlighet.Och min moster sa att "kolla om de har eget kök, fåga om personalen jobbat länge och kolla om barnen som går där ser snoriga ut" Det var lixom kriterierna vi gick på. 
Själva förskolan i sig, rent fysiskt är inget över det vanliga kommunala. Den ligger i ett tegelhus, bostadshus, byggt på 60-talet (gissar jag), gården är ganska liten och skuggig (dock nyrenoverad nu) lokalerna är småslitna etc.
Det som gör att vi allra helst skulle gå kvar, är "våra" pedagoger. De äe fantastiska!
Jag blir rörd när jag tänker på hur engagerade de är. Hur väl de känner våra barn. Hur väl de känner oss. De lyssnar.  Jag imponeras av deras ork.  De är med våra barn varje dag, de känner dem, de lär dem, de hör och ser dem. 
Huha, idag ska vi lämna dem. Jag är säker på att det kommer bli bra på barnens nya förskola. Men jag vet att jag barnsligt kommer jämföra (ja, jag kommer hålla det tyst för mig själv) Jag kommer muttrandes tänka "på vår förra föskola, gjorde pedagogerna si elr så"
Jag önskar att alla barn och föräldrar fick känna det som vi känner för vår förskola (läs våra pedagoger) Total trygghet.

Jag och min man kommer hämta barnen lite tidigare idag, tillsammans. Vi har ordnat med presenter. Jag gjorde en hel drös med silver örhängen i olika varianter, sen fick tjejerna själva välja ut vilka örhängen som de ville ge till vilken pedagog. Det var det absolut mest personliga vi kunde komma på.
Så alla på Solen och Rosen, samt J. Ni är våra barns idoler och förebilder, har varit vår och barnens trygghet och ni är otroliga! (ta med et här mailet när ni löneförhandlar!, alt ring mig så kan jag berätta för chefen om ert extra engagemang ;)
Så idag blir det lite kram och gråt-kalas! 
Sen väntar långt sommarlov, och i Augusti börjar nya äventyr!